Pappor med nya eller galna fruar/familjer!
Nu börjar jag bli less på att höra alla historier om hur alla pappor börjar svika sina barn. Jag fattar inte grejen!
Även om vi växt upp och många är över 20 så betyder inte det att vi klara oss helt själv, Jo vi klarar av att tvätta oss själva, klä på oss, gå till jobbet, laga mat, klippa gräset, betala hyra,handla, renovera, byta däck och allt där till. Men för den skulle betyder inte det att vi klara oss. Det är kanske just nu vi behöver en förälders stöd.Just det praktiska klara vi, men resten då? Vart tar ni vägen när man bara vill umgås med sin pappa? berätta om det nya jobbet? Visa hur fin lägenheten är? Någon som stöttar oss när vi behöver det? Nån som skrattar med oss när vi är glad och nån som tröstar oss när vi är ledsen? Någon som bryr sig? Någon som är delaktig!
Jag trodde att i en förälders ögon är man alltid ett barn, och att dom jämt försöker skydda en med deras ängla vingar. Men nu från både höger och vänster får jag höra skräck historier om hur pappor behandlar sina barn, och nu menar inte jag att jag läst nån artikel i aftonbladet, nej det är folk här, i min omgivning, i härnösand!
En väns pappa sa: Jag uppskattar inte att du kommer hit och stör så här, jag har faktiskt min nya familj nu!!
Vaa??.. Hur kan man säga så?
En stor pekpinne riktas nu mot papporna, våga återta eran roll, Även om vi är vuxna nu, betyder inte det att vi inte vill ha en pappa längre. Snälla ni Börja bry er! Ni går miste om mer än ni tror! Även om ni sett oss ta våra första steg, skrivit ner vilket som var vårt första ord, Tagit hand om oss första gången vi ramla, sett våran första fotbolls match, Läst våran första egna skrivna berättels så finns det mer vi gör första gången här i livet, mycket mer!... Så snälla, Se våran framsteg, Lyssna på oss och framförallt var stolt över oss.
Även om vi växt upp och många är över 20 så betyder inte det att vi klara oss helt själv, Jo vi klarar av att tvätta oss själva, klä på oss, gå till jobbet, laga mat, klippa gräset, betala hyra,handla, renovera, byta däck och allt där till. Men för den skulle betyder inte det att vi klara oss. Det är kanske just nu vi behöver en förälders stöd.Just det praktiska klara vi, men resten då? Vart tar ni vägen när man bara vill umgås med sin pappa? berätta om det nya jobbet? Visa hur fin lägenheten är? Någon som stöttar oss när vi behöver det? Nån som skrattar med oss när vi är glad och nån som tröstar oss när vi är ledsen? Någon som bryr sig? Någon som är delaktig!
Jag trodde att i en förälders ögon är man alltid ett barn, och att dom jämt försöker skydda en med deras ängla vingar. Men nu från både höger och vänster får jag höra skräck historier om hur pappor behandlar sina barn, och nu menar inte jag att jag läst nån artikel i aftonbladet, nej det är folk här, i min omgivning, i härnösand!
En väns pappa sa: Jag uppskattar inte att du kommer hit och stör så här, jag har faktiskt min nya familj nu!!
Vaa??.. Hur kan man säga så?
En stor pekpinne riktas nu mot papporna, våga återta eran roll, Även om vi är vuxna nu, betyder inte det att vi inte vill ha en pappa längre. Snälla ni Börja bry er! Ni går miste om mer än ni tror! Även om ni sett oss ta våra första steg, skrivit ner vilket som var vårt första ord, Tagit hand om oss första gången vi ramla, sett våran första fotbolls match, Läst våran första egna skrivna berättels så finns det mer vi gör första gången här i livet, mycket mer!... Så snälla, Se våran framsteg, Lyssna på oss och framförallt var stolt över oss.
Kommentarer
Postat av: Tove
Du är utmanad ;) Kram kraaaam! Nu ska ja läsa dit inlägg här. Tror det kan vara av stort intresse. kram igen!!
Postat av: Tove
Bra skrivet Frida!!!!! Man önska alla kunde gå in å läsa detta!!
Trackback
